I media debatten just nu

diskuteras våldsamma spel som underåriga spelar.

Just nu på IKT fritids med årskurs 1 pratar vi om spel och vad barnen föredrar att spela, vad de önskar att spela och vad de rekommenderar andra att spela.
När vi talar med barnen upplever vi att det generellt är appar barnen spelar i hemmet. Kanske för att de flesta barn äger en egen Ipad eller delar en med familjen och därmed inte spelar på dator längre.
Detta stämmer överens om vad vi tidigare trodde skulle ske med Ipadens framgångsrika exploatering.
Föräldrar och även anställda på skolan upplever trygghet med en begränsad media konsol där de redan har kontrollerat apparna och vet vad spelet går ut på. De vet vad det finns för innehåll och de har spärrat ”köp inuti spel” efter många skräckhistorier i media hur barn blivit lurade att köpa saker inuti spelen.

Några barn på IKT-fritids säger att de spelar på dator ibland men bara när de vill spela Minecraft eller när de vill spela andra spel som tex på http://www.friv.com . Men då behöver de fråga sina föräldrar först, berättar de.
Det behöver de inte göra med Ipaden i lika stor utsträckning, och vi får intrycket att de inte heller använder webbläsaren på Ipaden.

De vanligaste spelen som barnen berättar att de spelar på Ipad är:
Minecraft
MSP
My boo
King of math
Clash of clans
Slender Risning
Hugo
Minior rush
Tocaboca
Lego spel
och citerat av ett barn:
-”och jag spelar massa andra spel som jag inte vet namnet på – bara hur dem ser ut”

Vår uppfattning är att föräldrar har kontroll kring installerade appar på barnens Ipads i hemmet. Men generellt, inte riktigt vet vad spelen går ut på eftersom de inte spelar dem själva. Barnen i sin tur uppfattar ofta inte vad spelen heter, utan minns hur appen ser ut.

Om de vet vad appen heter, är det ett spel som anses viktigt att kunna prata om med andra barn i fysiska och sociala sammanhang. Då byter de erfarenheter, framgångar och utvecklar nya strategier tack vare det sociala utbytet.
Det är först när spelets innebörd symboliseras och glorifieras och blir viktiga för den sociala utvecklingen och lärandet hos den enskilda spelaren som kunskaperna och spelen blir värdefulla. Både i det digitala rummet och i det fysiska.

Barn upplever spel – där man spelar MED varandra och inte bredvid varandra som viktigare, eftersom de i sin tur ger ett större utbyte i flera sociala arenor som i sin tur resulterar i vänskap.

Vi kan just nu läsa i media om debatter och diskussioner om spel och särskilt våldsamma spel. Man kan finna rekommendationer på hur länge man bör låta sitt barn spela, vad man bör tillåta sitt barn spela och man får veta vilka spel som barnen inte bör spela alls.

Skolor har gått ut med varningar om appar och spel som de har upptäckt att deras elever använder- som har innehåll av sexistisk eller våldsam karaktär. Föräldrar delar informationen tillsammans med skräckhistorier från nyhetsmedia på sociala medier som gör att vi upplever att det skapats en ny slags våg av moralpanik inom spelanvändningen hos unga.

expressen skriver så här: http://www.expressen.se/debatt/forbjud-valdsspel-som-gta-iv/

gamereactor skriver om föräldrar med noll koll: http://www.gamereactor.se/blog/kraz/614964/

DN debatt skriver:
http://www.dn.se/debatt/dataspelsvald-minskar-ungas-formaga-till-empati/

Detta är bara ett utkast vad föräldrar, skolledning, arbetande pedagoger och vi på IKT fritids utsätts för och ska ta ställning till.

Vi på IKT fritids, låter barnen spela de spel de vill spela. De får installera de appar som de vanligtvis spelar hemma och är bekanta med för att skapa den sociala dimensionen, att våga berätta om, visa för kompisar, diskutera i grupp och ta ställning till utifrån vårt arbete med likabehandling och värdegrund. Det är först då spelet kan skiljas från virtuellt till realt. Om barnen har förslag på spel som vi bedömer som olämpliga på IKT fritids samtalar vi med barnet om spelet och om vad det är som barnet tycker om med just det spelet. Även om barnet spelar just det här spelet hemma förstår det varför det inte passar på IKT fritids t.ex. att åldersgränsen är 18 år.

Barnen förstår oftast vad spel med våldsamma inslag ger för ”dolda meddelanden” som de sedan får lära sig att skilja på från den verkliga världen. De förstår helt klart att man inte kan sparka någon i huvudet så att det rinner blod, för att strax se den andre personen resa sig upp och borsta av sig.
Barn är kloka, därför tror vi att om barn får möjlighet att diskutera innehåll och budskap i spelen, så kan det faktiskt ha motsatt effekt. Att våldsamma spel faktiskt kan hjälpa barn att förstå hur man INTE kan/bör/får göra emot varandra.

När barn deltar som handlande aktörer i spel, speciellt sådana som är våldsamma blir frågan om de i högre grad kan utföra liknande handlingar i verkligheten. Dock har ingen forskning visat på detta. Det kan t.om vara
raka motsatsen.

Statens medieråds http://www.statensmedierad.se/ egna forskning om våldsamma spel och aggression presenterar slutsatsen att det inte finns några belägg på att VS orsakar våldsamt eller aggressivt beteende. Dock är detta påstående vanligt inom en del forskning, men den har brister och den är inte samstämmig. Det innebär att vi som arbetar med IKT fritids, och talar om spel, kommer möta barn som spelar våldsamma spel som samhällsnormen inte godkänner. Vi måste vara lyhörda och se barnet bakom spelet. Och inte låta våra egna känslor kring de spelen styra vårt agerande.

Barn som har svårigheter i hemmet och bär på ilska som visar sig i skolan och i andra sociala sammanhang, kanske behöver stimulans? Kan spelen hjälpa barnet att komma till freds med sina känslor och att de får ”utlopp” i spelets värld och inte i den reella världen?
Vi kanske inte ska vara så snabba på att nedvärdera dessa spel som barnet eventuellt föredrar att spela och tolka barnets agerande, innan man lyssnat på vad barnet har att berätta.

För det finns en tanke hos oss: Om våldsamma spel inte skulle funnits? Skulle människor – vuxna och barn, utöva sin aggression oftare och mer i andra sociala arenor?

20140207-055341.jpg

20140207-055406.jpg

20140207-055420.jpg